Dagen kom.

Igår fick jag äntligen träffa min halvsyster. Det var tjugotre år sedan senast. Då var hon två år. Jag tolv. Av olyckliga orsaker blev det så att vi aldrig fick någon kontakt. Jag var så himla ledsen, ni kan inte förstå. Har gråtit som en galning, halva dagboken är fullklottrad av min saknad efter lillasyster. Jag hade levt som ensambarn i tio år när hon kom till världen och var omåttligt stolt över att få bli storasyster. När jag var omkring tjugo tog jag mod till mig och skrev ett brev till henne. Vi fick någon kontakt, växlade något brev tror jag, men träffades inte. Under åren har vi haft sporadisk kontakt och i och med facebook blev det mer ofta. Steget till att träffas har väl kanske varit lite stort, vi fick aldrig till det. Men igår!! Igår fick jag se henne och mitt hjärta blev alldeles varmt. Min lillasyster! Vi har så mycket att prata om, så många år som gått förbi. På grund av orsaker som vi inte kunnat rå på så har vi varit åtskilda och det är så himla synd. Men det är ju aldrig försent och nu ser jag framemot att få lära känna henne. Min syster, som verkar så himla go och rar.

Ser man inte hur lycklig jag är?