Livet tar sina hopp ibland. Det blir inte riktigt som man tänkt sig. På grund av diverse omständigheter kommer jag nu inte att jobba på samma sätt längre, det känns både skitbra och lite vemodigt. Jag hoppas och tror ändå att ödet leder mig på rätt väg. Igen en gång.
Mer om det senare.
En annan sak jo, jag har börjat springa. (vem kunde ha trott, inte jag iallafall) Vilken kick man får alltså, när man känner att det börjar gå framåt. Första dagen kunde jag springa typ en meter. Andra dagen lite längre och redan tredje dagen kände jag att fan, snart kan jag springa på riktigt.
 |
| Den tredje dagen bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag springa långt. Kände mig som Forrest Gump när jag kom fram hit, till Kanonviken. Bara att vända om och springa vidare. Jag tog ut mig lite denna dag, fick en huvudvärk som varade i dagarna fyra. |
Nej men har man sett, du är tillbaka och det har jag missat. Vad roligt...inte att jag missat utan att du är tillbaka förstås ;) Hoppas du hittat rätt och att det lyckas med studierna!
SvaraRaderaHej Jessica! Jo, I´m back, som svårt att hålla sig borta :) Jag höll paus ett tag, både med att läsa och att skriva blogg(ar). Nu har jag faktiskt inte tittat in till dej på ett tag heller! Nu tänker jag göra det :) Jadu, man hoppas ju att man leds in på rätt spår och det tror jag faktiskt också.
SvaraRadera